Min kropp säger mig att jag faktiskt gjorde något igår. Efter lunch igår tog jag och Jens vagnen och promenerade bort till barnens farmor. Stina sov hela vägen men Ida höll sig vaken. Vi drack en kopp kaffe och Ida fikade. På vägen hem runt (ca 15.00) somnade även hon. Eftersom hon somnade så sent var hon pigg och glad på kvällen och fick följa med och vara hos mormor och morfar medans jag åkte på fotbollsträning. Det var en riktig skit träning. Inte övningarna, eller så. Men vi, laget var riktigt usla. Jag var inte alls nöjd med vad jag presterade och tror inte att någon annan var nöjd i röda laget med deras insatts heller. Lät inte så i alla fall. Svarta laget däremot som pratade och våga hålla bollen och tittade upp innan dom slog ett pass, dom var duktiga. Bara att rycka upp sig och komma igen. För min del handlar det mycket om självförtroende. Jag hinner tänka innan jag möter motstånd spelaren att "hon kommer ta bollen" och tänker man så låser det såklart sig och bollen är borta. Skulle behöva träna mer på "en mot en övningar" lite grundövningar vill säga. Känner mig alldeles ur form.. Idag har vi varit och hälsat på ett par kompisar. Visade sig att det var kalas där. Frun i huset fyllde år. När jag fick höra vilket datum det var idag var det något som klickade till. Jag borde faktiskt ha kommit ihåg att det var idag. Ska jag skylla på något får jag väl skylla på att igår var det ett år sedan som en bekant gick bort. Och även fast vi inte var så nära har det påverkat mig. Tänkte mycket på honom igår och vad hans familj har gått igenom och går igenom. Det är alltid tragiskt när människor går bort. Men det blir extra tragiskt när dom är unga och det kommer så oväntat. Nu är det läggdags för barnen och vi ska göra klart och förbereda för kvällen.