Sparkar, slag, drar i håret och för att inte tala om de fula orden som ploppar ut ur den lilla munnen. Jag vet att det går över. Ja, i alla fall sparkarna, slagen och hårdragningen. Men det är fruktansvärt frustrerande när man är mitt i det. Det blir så mycket värre på kvällen och strax efter lunch. När hon börjar bli trött alltså. Önska att det snart tar slut, eller trappas ner något i alla fall. Är inte roligt att måsta bli arg på henne hela tiden. Det är väl inte hela tiden heller. Men ibland känns det så. När det har varit en dag med mycket trots och man måste vara "den arga mamman" får jag så dåligt samvete. Förutom trotsen är Ida inne i en härlig ålder. Hon säger mycket roligt och man får tillbaka så mycket. Stina vänder på sig och utvecklas hon med. Det går alldeles för fort med båda barnen och ibland önskar man att man kunde bromsa lite... Ikväll när barnen sover ska Jens och jag passa på att städa bilen. Vi ska även vända på Idas bilstol. Det börjar bli trångt med utrymme för benen. Kanske blir hon bättre i sin åksjuka med. Hoppas på det. Imorgon fyller barnens mormor år och vi ska dit för att fira henne.