12-07-10
Kategori: Barnen <3
Barnen sover och Jens jobbar över. Tänkte dela med mig utav min senaste förlossning.
Nu är det så att Sollefteå förlossning hade stängt mellan den 18 juni fram tills 18 juli. Och vi var beräknade till den 2 juli. Vilket betydde att vi blev tvungna att välja mellan Östersunds eller Sundsvalls förlossning.
Vi kände mer för Sundsvall.
Jag vet inte vad det är med folk när man väntar barn. Men dom har en förmåga att vilja skrämmas lite. Och särskilt när det börjar närma sig nedsläpp.
Mamma och pappa berättade om när min syster föddes. Det hade gått så fort att när pappa hade sprungit ner för att parkera om bilen var hon redan ute när han kom upp igen.
En annan berättade om att grannen hade fått i trapphuset utanför lägenheten. Någon skulle bara gå på toaletten osv. osv..Ja jag kan säga att det, och med tanke på att min barnmorska påtryckte ett flertal gånger att hon tyckte att det hade gått så fort med Ida för att vara förstföderska. Och hon har ju banat väg nu sa hon, så då kan det gå fortare denna gång. Ja med tanke på historierna och vad barnmorskan sagt, bestämde vi oss för att åka ner till Sundsvall den 2 juli (alltså dagen vi var beräknade att föda) och bo hos min farmor och farfar i Bergsåker.
Alltså 10 minuter från sjukhuset och förlossningen. Perfekt!
Och farmor och farfar blev glada eftersom dom var bortrest och tyckte det var bra att någon såg till huset.
Det var gatufesten den här helgen och vi ville gå dit med Ida på dagen för att hon älskar att åka karuseller.
Det var en helt fantastisk dag med massa roligt för Ida, god mat (bortsett från stackars Ida som fick en jättestark köttfärssås som var speciellt rekommenderad till just barn. Inte bra) och trevligt sällskap utav min kusin Cecilia. Dagarna gick och jag tror att vi gjorde birsta och Ikea 14 gånger dom här dagarna vi bodde i Bergsåker.
Vi började båda två få slut på ide´er för att få tiden att gå.
Den 9 juli åkte vi ut till Timrå och hälsade på Idas farfar Lars. Vi träffade även Jens farbror Micke. Lars ville bjuda alla på mat så vi åkte och åt en pizza. Jag, Jens Ida. Lars och Micke. Vi pratade lite om hur vi hade tänkt när det väl sätter igång. Vem som kommer och är med Ida när vi måste åka in mm.
Jag och Jens hade bestämt med min pappa som bor i Österforse, drygt 1½ h från Sundsvall. Att vi skulle ringa honom så skulle han blåsa ner och hämta Ida.
Lars sa att om det skulle sätta igång på natten kunde han komma från Timrå och sitta med henne.
Micke erbjöd sig även han om det skulle krisa för han hade semester och inget speciellt planerat.
Det här var första gången Ida träffade Micke. Men hon är så oblyg och framåt så det går oftast bra när hon träffar nya ansikten.
Vi åkte tillbaka till Bergsåker och gick och la oss för natten.
Jag vaknade strax före 05.00 på morgonen utav Ida som snurrade runt i spjälsängen som f&f skruvat ihop och sökte nappen. Hon hade glidit så långt ner i sängen att jag blev tvungen att hjälpa henne upp på kudden igen. Då drog det ihop sig i hela magen och jag trodde jag behövde gå på toaletten.
Jag sprang på toa men det gjorde ont så länge att jag börja misstänka värkar.
Jag gick in till sovrummet igen och väckte Jens och sa att han inte fick ringa pappa, för jag var fortfarande osäker om det verkligen satt igång eller om det bara var magknip.
Jag gick ner men hann inte längre en till köket så drog det ihop sig igen.
Nu var jag säker på att det var värkar.
Jag skickade ett sms till Jens så att Ida inte skulle vakna. Han kom ner påklädd och klar på 2 minuter.
En nervös och förväntansfull pappa skulle jag tro.
klockan var bara strax efter 05.00 och värkarna kom tätt men var hanterbara.
Vi ringde förlossningen och pappa.
På förlossningen pratade jag med en kvinna som sa att det lät som förvärkar och att vi skulle ta det lugnt och invänta min pappa som kom för att hämta Ida.
Ring igen om du känner att nu går det inte längre minns jag att hon sa.
Vid ca 05.30 gick Jens och duscha och jag gick ut för att det gjorde så pass ont att jag inte kunde hålla inne skriken och tårarna och jag ville inte väcka Ida och skrämma henne.
Ca 05.20 kommer Jens ut och i samma veva känner jag att det rinner efter benen på mig.
Jag vet inte varför, förmodligen för att jag inte var vid mina fulla sinnes bruk, stoppade jag ner handen i shortsen för att dra upp den igen och se att hela handen är täckt av blod.
Jag kan se paniken i Jens ögon, och han ser säkert min när han skriker åt mig att sätta mig i bilen.
ALDRIG!! vrålar jag, JAG LÄMNAR INTE IDA!!!
Jens ringer förlossningen (flera gånger under 2-3 minuters tid) Ingen svarar. Jag hör att han pratar med någon i telefon som säger åt honom att be mig lägga mig ner. jag går till soffan.
klockan är ca 05.40. När jag lägger mig ner startar krystvärkarna och jag får panik och storgrinar.
Vi är själv.
Dom skickar ambulans säger Jens och jag kan se skräcken och hjälplösheten i hans ögon.
Ida vaknar såklart i allt kaos och Jens springer upp och ner samtidigt som han pratar i telefon. Ida får välling och Micke kommer in genom ytterdörren.
Jens hade även hunnit ringa Lars när han var uppe och duschade. Men Lars hade hunnit börja jobba och skickade Micke istället.
Stackars Micke. Han stod som paralyserad i dörren och visste nog varken ut eller in. Det här är inte roligt sa jag till Micke, jag håller på att föda i soffan. Micke gick upp till Ida och Jens kommer ner med telefonen tryckt emot örat.
HJÄLP NU HÄNDE DET NÅGOT! skriker jag, NU KOMMER BEBISEN!! Jens sliter av mig schortsen och skriker till personen på andra sidan telefonen, NU SER JAG HUVUDET PÅ UNGJÄVELN!!
När man är i den här situationen vi var i säger man och gör saker man i vanliga fall inte brukar.
VART FAN ÄR AMBULANSEN!! Skriker Jens. Han får till svar att den är påväg men att nu måste han hjälpa mig och han får inte dra i bebisens huvud utan måste vänta på axlarna.
Han slänger telefon åt sidan.
Jag mins att han pratade helatiden (förmodligen med sig själv) men när han sa att halva huvudet var ute tänkte jag, nu får jag inte krysta för då spricker man väl från ystad till Haparanda.
Lättare sagt än gjort kan jag säga.
Stina föds 05.56 i farmor och farfars 3-sits soffa och ambulansen rullar in på gården när allt precis är klart och personal tar över.
Jens som har gått på adrenalin och någon form av reptil-hjärna springer ut och kräks.
Dom delar på mig och Stina och Ida och Micke kommer ner.
"Babbisen" säger Ida och ler.
Vi åker med ambulansen in på förlossningen för att vänta ut moderkakan och dom fixar Stinas navelsträng riktigt.
Pappa kommer in på förlossningen för att hämta bilnycklarna som Jens hade i fickan för att kunna flytta över Idas bilstol.
Det är en stolt och lättad för andra gången nybliven morfar vi ser över att allt gått bra trots omständigheterna.
Vi väljer att bo kvar på patienthotellet över natten och hämta oss lite.
Hade det inte varit för min fantastiska sambo och alla inblandade. Micke, min pappa och hjälpen på telefon vet jag inte hur det hade gått.
Men nu är hon här fullt frisk och med en sjuhelsike till förlossningshistoria.
Våran Stina.
